En plats för det oväntade

Dagen jag råkade kasta en croissant på mitt livs kärlek i MOOD Stockholm är nog fortfarande den bästa dagen i mitt liv. Tänk, om jag inte varit så outhärdligt korkad. Vad hade hänt då?

Doften av nymalda kaffebönor och tidningspapper möter mig när jag styr stegen mot Bröd & Salt för min vanliga helgfrukost. Jag har börjat med en sån där lördagsgrej, där jag skämmer bort mig själv en hel dag. Bara göra precis det som faller mig in, och lyxar så mycket jag bara kan. MOOD Stockholm är liksom jag inte helt vaken än, ljuset och stämningen är dov och det nästan viskas som för att inte störa den fridfulla atmosfären. 

Min espresso har perfekt crema och croissanten smular sådär så den nästan är svåräten, precis som den ska. Jag sätter mig i soffan och tittar på folk som går förbi. Det är fint att se människor på det här sättet, fundera på vilka de ska träffa och vart de är påväg. Plötsligt kommer en pust av en doft jag vagt känner igen. Det tar mig en stund att komma på vad doften tillhör, eller snarare vem, och när jag vänder mig om kan jag knappt tro mina ögon. Det är hon. Corinne.

Världen stannar upp, och resten händer som i slow motion. Jag vet inte om det är kaffekicken eller att hon plötsligt står där, men utan förvarning kastar jag min halvätna croissant rakt på henne. Hon vänder sig om och ser förvånad ut. “Vad gör du?” Jag, som inte har en blekaste aning om vad jag håller på med och därav får väldigt svårt att svara på frågan, får ur mig ett svagt ”hehhhhjj…”.

”Men herregud, är det verkligen du?” Hon tittar på mig och ställer ner sina shoppingpåsar. Den ena är från American Vintage, och ut sticker en sjal och vad som verkar vara en tröja. Den andra påsen är från Myrqvist – vad har hon gjort där? Har hon en pojkvän, är hon gift – nej jag ser ingen ring, herregud vem har hon köpt herrskor till? 

Hon kramar om mig hårt, och kysser mig på kinden (var väl tanken antar jag) men jag hinner inte riktigt med och hennes läppar råkar hamna mot mina. Det är precis som för femton år sen, fast bättre. Vi pratar en stund om vad som hänt sen hon åkte på sin drömresa till Paris. Plötsligt säger hon, ”Men hjälp, jag är sen, jag ska ju till salongen nu! Vill du följa med?” Jag nickar och hon berättar att hon börjat med en lördagsgrej, där hon bara skämmer bort sig under en hel dag. Jag kan knappt tro mina öron.

Resten av dagen är som att ingen tid har gått förbi. Det dova sorlet som tidigare varit i lokalen har blivit till ett härligt tjatter, folk omkring oss shoppar, skrattar, äter lunch och fikar. Men vi är i vår egen bubbla, och fortsätter så hela eftermiddagen. Vi kollar på soffor som ett gift par, jag får kika på skorna som hon, till min förtjusning köpt åt sin pappa, och allt är helt perfekt. 

Mot kvällen lägger sig ljuset igen, atmosfären blir nästintill mystisk och romantisk och vi äter middag på Vigårda. Tänk, att jag skulle träffa på henne här. Det är något med den här platsen, tänker jag. När man kliver innanför dörrarna kan verkligen vad som helst hända. 

Publicerad: